senzafine

Jag är så less, så less, så förbannat less.
Jag klarar inte av skolan. Jag har för mycket annat att tänka på. Och grupparbeten är bara åt helvete eftersom jag inte kan ta ansvar för nån annan än mig själv, om ens det.
Jag kan numera sova om nätterna. För mycket. Jag vill alltid sova, det är det enda jag tänker på. Tar varenda liten ledig halvtimme till att sova.
Jag klarar inte av att prioritera mellan mina vänner. Det är alltid någon som kommer i kläm som blir irriterad. Och jag förstår inte vad jag gör för fel.
Jag orkar inte vara åsidosatt, jag kräver full uppmärksamhet och kärlek. När jag inte får det går saker illa. Jag klarar inte av att hantera hur jag mår på ett stabilt sätt.
Vilket ofrånkomligen leder till att jag mår sämre, och hanterar det ännu jävla sämre.
Vilket i sin tur resulterar att jag lägger för mycket tid på ömklighet och självdestuktivitet, och försummar mina vänner ännu mer.

Blir alltmer osocial, jag klarar inte av nåt jävla kallprat, vad fan är poängen?

Känns som att jag regriderar till ett beteende som jag vet är så fel men känns så rätt för stunden. Och jag söker bekräftelse över internet och pratar med alla och svarar på allt och det känns så jävla äckligt men som om det vore rätt åt mig. Och jag vet ju att jag är en attentionwhore och att folk stör sig på det. Men jag försöker bara ha en stabil vardag, och det går käpprätt åt helvete. Hittade en dikt jag skrev för flera år sedan som sammanfattar hur jag känner mig på ett ganska bra sätt

Handlederna värkte
Höften värkte
Vaderna värkte
Och världen trampade på mina tår
Tårarna fick rinna fritt nerför mina kinder
Det var tjockt i halsen, jag klarade inte av att svälja
Jag spydde upp allt blod och alla tårar
Trycket blev för högt
Allt måste ut
Helst i blod

Jag kunde skriva förut. Fuck.

Jag är fundersam på hur länge en människa kan hålla ut under press. Man kan se det som ett vetenskapligt experiment. Ta tid på hur mycket jag klarar innan jag kollapsar.