senzafine

Ni vet hur man bara vill isolera sig från händelser i sitt liv? Och man vill bara gömma sig under täcket och hoppas på att det försvinner? Ja, jag har en sån situation, och nu ska jag analysera mig själv enligt Freud, Erikson och Cullberg, eftersom jag skrivit psykologi hela dagen. Eller något i den stilen i alla fall.

Jag känner att jag har hamnat i en situation som jag verkligen vill eller kan hantera. Framför allt kan inte, då jag är väldigt dålig på att lösa problem. Detta borde kunna ledas tillbaka till att jag i min barndom slapp ta ansvar för saker, men så är det tyvärr inte. Därmed måste det vara karaktärsfel Ett hos mig, att jag är konflikträdd. Jag fötränger (försvarsmekanism) hellre problemen än tar itu med dem, och hoppas att de försvinner. Vilket de i och för sig sällan gör. Men jag hoppas ändå.
Jag kan inte hantera situationen eftersom jag 1) Inte vet hur jag ska göra. 2) Inte skulle klara av att stå upp för mig själv just nu. Många saker kan man säga om mig, men satan i mig vad jag är lojal mot mina vänner. Om något händer sätter jag de andra i främsta rummet, vad jag än framhärdar eller försöker intala mig själv. Lite som under Skyfall:

"En demon älskar väldigt sällan. Men när hon väl gör det skänker hon sin kärlek för evigt, och kärleken är en låga som alltid brinner. En demons kärlek är passionerad och flammande, en flamma som aldrig dör ut."

Ungefär så känns det. Jag väljer ut de vänner som jag kan lägga min kärlek så fullständigt på. Jag har ett antal personer, som jag alltid, alltid skulle sätta före mig själv. Till och med sådana jag aldrig umgås med längre, har fortfarande förtjänat min kärlek en gång i tiden, vilket gör att jag alltid kommer att ställa upp.

Osjälvisk. Satan.

Alright, nu har jag varit dålig på att skriva ett tag, men jag kan lätt avfärda det med att jag har haft så jäkla mycket att göra i skolan. Och har det fortfarande (t.ex. en hemtenta tills på måndag....). Men jag tror jag klarar mig. Eller, det tror jag inte alls det, men jag hoppas.

Sitter och pratar med Oscar på msn och kom att tänka på en sak; Att distansera sig från andra människor.
Har insett att det är något jag gör väldigt väldigt bra. Jag gör det helt utan att tänka, förmodligen för att det är enklast så. Har redan diskuterat det här med ömhetsbetygelser och hur svårt det är, men samtidigt är det ju väldigt svårt för mig att faktiskt fästa mig vid en människa.

Blev indragen i sanning och konsekvens. Bye.

Väldigt roligt lajv. Vet inte riktigt vad jag ska säga. Kan dra några dialoger från det, för kontentans skull liksom;





Jag hade väldigt roligt. Men tror inte riktigt att jag ids skriva något mer om det nu.

Men jag börjar mer och mer förstå känslan av att bli bortvald, att vara ett andrahandsval. Den känslan som Lotta är så rädd för. Jag känner av det. Och det är ovant, jag brukar vara den som väljer bort folk. Väldigt otrevlig känsla, men jag tror det går över.
A1: Allt går över i slutet.

Jag kan inte skriva. Jag kan inte, det går inte. Helvete.
5000 ord om döden. Hur svårt kan det vara? Förbannat svårt, tydligen, eftersom jag sitter och gråter, tragiskt nog. Jag har alltid kunnat skriva. Varför är det borta? Är det för att jag mår bra? Fine, då kan jag lägga av det. Bara att börja karva.

Tänkte bara uppmärksamma en av mina vänner. Anna. Jag tycker väldigt, väldigt mycket om Anna. Hon är väldigt lätt att prata med, ambitiös och intelligent. Pratar med henne nu, känns bra att hon håller på att varva ner. Både hon och Mickaela har varit så jäkla stressade de senaste dagarna.
Men middag med dem och Ez på fredag blir bra för att varva ner. Bara en lagom tjejkväll med god middag. Så kan vi slappna av allihop. Är så mycket som händer i allas liv just nu. Mycket förändringar, saker som borde förändras, stress och press på alla. Världen är komplicerad. Men då blir det bra att vi bara får träffas, ta det lugnt och prata ut, eller bara prata om det som faller oss in. Vill bara att alla ska må så bra som möjligt.

(Underbar intrig till lajvet, för övrigt!)

Blir ingen skola för mig imorgon. Inte för att jag bara har en lektion mellan 13-14, den hade jag faktiskt tänkt gå på. Utan för att jag inte hittar mina badkläder! Har letat som en galning, men jag hittar dom inte! Så jag struntar helt i den. Det kändes inte värt att åka till simhallen i en timme. Inte heller att sjukanmäla mig, eftersom det då skulle se ut som att jag vill slippa badet. Och så är det inte, vill jättegärna simma! Suck. Jaja.

Borde sova. Är väldigt trött. Ynk. Jag vill lyssna på Plupp.
Ciao

Dagen började dåligt. Slutade sämre. Så nu lyssnar jag på Linkin Park och spelar Tetris. Antagligen det mest tragiska en sextonårig tjej kan göra en lördagskväll. Men det är nåt förbannat fel på min tetrismätare, så jag kan aldrig få nåt rekord, highscoret ligger ständigt på 0. Men vänta, kom på vad det kanske beror på. Återkommer!

Nej, jag ger blanka fan i Tetris. Jag klarar inte av den här kvällen. Känner mig som fjorton år igen, fosterställning och hela grejen. Men det bara kryper överallt i mig! Så förbannat obehagligt, har inte varit så här starkt på flera månader. Helvete.
"I put my trust in you, pushed as far as i can go."

Saknar Skelleftå. Klarar nog inte av att skriva mer. Finns ett så jävla enkelt sätt att lösa saken. Fan.

Tänkte skriva lite innan jag faller i koma av trötthet.

Tänkte skriva lite innan jag går och lägger mig i min varma mysiga säng.
Följande text handlar, för mig, om hur det blir varje vinter. För oss som inte riktigt kan stå emot allt det mörka och kalla. För oss som fastnar i det, och allt blir segare, klibbigare.

"Hur vi till slut hukar oss under tyngden av detta mörker. Hur vi trycks ner i kängorna, sugs in i våra vinterkläder tillsammans med våra drömmar, hur vi tappar talförmågan och lusten, och blir lika fuktluddiga som våra raggsockor, frusna som våra tår. Vi har generation efter generation bakom oss, som alla blivit likadana när mörkret kommer."

Väldigt vacker. Det enda som stör mig är att det inte är jag som skrivit den. Inte jag, utan Christina Herrström (taget ur "Tusen gånger starkare").

För jag kan inte skriva om jag inte mår dåligt. Så jävla hemskt. Jag kan inte fästa orden på papper, så som jag en gång kunde. Jag kan inte få en idé och omsätta den i ord, allt blir bara kladdigt kladdigt kladdigt och får egentligen ingen innebörd, ingen slagkraft.
Det fanns en gång i tiden då jag kunde sätta mig ner, på kvällen, efter skolan. Satte mig i min säng, med en kopp te, och skrev. Jag skrev tills det gjorde ont i fingrarna och när jag kände att det gjorde för ont gick jag och gjorde en till kopp te. Sen fortsatte jag skriva. Jag skrev i princip alla nätter, hela slutet av högstadiet igenom. Jag förstår inte vad för slags hyperaktivt koffeinmode jag gick på, men jag sov som mest tre timmar nästan varenda natt.
Och jag mådde så förbannat dåligt.
Och det var så underbart! För jag kunde skriva, jag hade något att skriva om. Jag kunde skriva om ångest och mörker och himlen som rasar ner och tusen ideal. Men vem fasiken vill läsa om mysiga promenader? Eller en ostkväll med bästa kompisen? Eller hur det går till när jag skriver en rolig uppsats?
I'll tell you; Ingen vill läsa om ett liv som går sin stilla gång, utan "extraordinärt eller överflöd" (Petter - Inga problem) ska det vara. Det är nog ungefär samma drift som får oss att vilja se på dokusåpor, att vilja frossa i andras olycka, att kunna vältra oss i den.
Måste vara en av de hemskaste sidorna i en människa.

Anyways, nu ska jag gå och lägga mig. - och inte skriva
Godnatt!

(Imorgon ska jag vara på Doom en stund. Mys. ÄlsklingsEz.)

Rätt skön dag idag, faktiskt. Även om jag var väldigt trött när jag klev upp. Kände ungefär "nej, nej, jag vill inte, jag sjukanmäler mig, jag orkar inte, vill inte, nej". Och sen klev jag upp. Klädde på mig. Packade badkläder till imorgon. Lyckades häva i mig frukost till och med. Tur det, eftersom det var äcklig lunch.
Men! Det som var skönt var, min samhällskunskapslärare verkade inse att jag inte pratar och argumenterar emot honom för att jävlas, utan för att jag tycker att det är intressant att roligt. Då blev han glad, och skrek inte åt mig.
Sen psykologi, då jag fick höra "Jag ska gifta mig med Adinas hjärna!" Det var rätt trevligt det med.
Och svenska efter lunchen. Vilket innebär att han tar närvaro och sen får vi springa hem och skriva på våra kommentarer. Så det ska jag också göra ikväll.
Men nu ska jag se på Project Runway med älskadeEz, sen vet jag inte vad vi ska göra, men efter det så ska vi sova i vårt fina rum! Älskar att bo med den flickan.

Min äldsta och bästa vän har lärt mig många saker. Till exempel att man aldrig ska lämna ut för mycket av sig själv.
Och jag tror absolut att han har rätt (I och för sig kan det bero på att det mesta han säger om sådana saker tolkar jag automatiskt som rätt, men här tror jag att jag skulle ha lyssnat på -inte alla- många. Han har rätt. Man ska inte leka med elden. Då kan man bli bränd. Då blir man ett offer. Det ska man inte bli.

Att du lämnar ut dig själv betyder egentligen att du blir av med en del av dig själv. Och då är du inte hel som människa. Vilket gör dig dysfunktionell, och inte längre värd att leva, enligt mitt synsätt.
(Och här skulle jag kunna gå in på hur jag tycker om mänskligheten. Vissa människor är helt enkelt inte värda att leva. Bidra till ditt samhälle eller go kill yourself. Det är mig likgiltigt om en intetsägande människa slutar existera. En utopi skulle bara bestå av vackra, intelligenta och intressanta människor. Skönhet är viktigt.)
Men i alla fall. Så rent teoretiskt sätt, blir du mindre av dig själv varenda gång du ger något av dig själv. Och varenda gång du ger något av dig själv tar du risken att bli skadad. Vad är det roliga med att utsätta sig för de riskerna?
Jag påminns jämt och ständigt om varför "stenhård och iskall" (A1's favorituttryck) är den ultimata livsstilen. Du har så mycket att förlora på att ge av dig själv. Här skulle en optimist säga "men man har ju så mycket att vinna också".
Ja, visst, naturligtvis. Om du uppför dig korrekt. perfekt och aldrig kan bli sårad, då har du allt att vinna. Men du måste vara helt jävla känslolös för att vinna något (a goal to achieve?).
Men om man är precis som resten av oss, kan bli skadade, funderar alldeles för mycket och har en så stark vilja av att vilja dela med oss, ja, då är det kört. Finns inget att göra. Helvete. Måste börja tänka mer på det. Har blivit påmind för många gånger för att det ska vara intressant. Blir bara skadad.

Vill bara leva ett perfekt, dekadent lyxliv och slippa bry mig om människor. Så mycket enklare. Man klarar sig inte utan kärlek; jag älskar mig själv. Undrar om det är allt jag behöver. Jag antar att det inte är det, vilket är väldigt synd.
Helvete.

När jag redan har en dålig dag vill jag inte ha fler saker som staplas på mig. Jag vill inte känna mig otillräcklig och elak, och jag vill inte ha folk som får mig att må rent fysiskt dåligt i köket.
Allt jag ville ikväll var att sitta på balkongen och dricka ett glas vin. Bara jag och Veronica Maggio. För att varva ner, för att jag verkligen behöver den här helgen. Jag är väldigt trött av för många intryck och funderingar. Men jag fick inte som jag ville. Mycket man vill och lite man får. Helvete.

Jag har rätt att vara emo ikväll. Så är det bara.

Saknar Andreas mer och mer. I need guidance. Behöver den andra av mina två bästa vänner, för att slippa verka vara på ett sätt som känns konstlat för mig. Jag vill ha pengar. För då skulle jag ha råd att åka till Skellefteå, och få "slappna av" över en helg eller så. Skulle vara så underbart skönt. Men då är det ju det lilla problemet med de ynka 250 kronorna på mitt konto. Det är lite roligt, hur jag helt slutar tänka på honom i flera månader, kanske ringer nån gång då och då, pratar i några minuter. Och sen får jag mina ryck och bara saknar. Det är inte så illa, men jag vet inte. Kan bli det. Jobbigt det där med saknad.
Jag menar, man kan alltid sakna någon. Men hur vet man när det leder till självdestruktivitet? Finns det bra och dåliga sätt att sakna någon på? Det bra, då man hamnar i en situation då personen borde vara där, och längtar tills det kan vara så. Och det dåliga, då saknaden leder till sorg. Eller är det helt enkelt en gråskala? Jo, så borde det nog vara. Jag tycker inte om gråskalor. De är väldigt förvirrande. Jag vill ha svart eller vitt. Allt mellan det gör att jag inte förstår. Ord som ungefär, lite grann, nästan osv stör mig  något fruktansvärt. Allt eller inget.

Anyways, vi har folk här och bakar smulpaj. Väldigt mysigt. Och Ez har flyttat in med oss. Också väldigt mysigt. Som jag älskar den flickan.

Sitter och har historia. Genomgång om medeltiden. Och jag menar, föreläsning är säkert ett jättebra sätt att lära ut saker, men då krävs det att man är bra på det. Och just nu håller det inte riktigt.

Jag funderade på det här med en människas förmåga att visa känslor (nu blev det vikingatid helt plötsligt). Jag själv är, enligt mig själv, rätt duktig på att visa hur jag känner, men mycket mycket sämre på att tala om det. Jag skrev om det här tidigare, inte sant? Kom ihåg det nu. Men det är en intressant fundering; Vad gör att vissa människor är bättre att tala om sina känslor än andra? Beror det på uppväxten? Att man har blivit uppfostrad av toleranta föräldrar som uppmuntrar sånt? Eller beror det på erfarenheter senare i livet? Jag tror inte på "men det kanske är medfött". Det är struntprat, ingenting är medfött utom det rent fysiska. Sjukdomar, utseende osv.

Det var något jag funderade på igår, men jag var alldeles för trött för att ta mig till att skriva ner det, och nu har jag glömt bort det. Väldigt synd. Det var någon sån här fundering om människor som interagerar med varandra eller nåt i den stilen. Såna där pretentiösa funderingar som jag bara känner mig tvungen att pyssla med. För att känna att jag kan fokusera och vara intelligent, eller något. Men nu har jag ingen fundering. Jag är bara fruktansvärt trött. Ynk,

Mer Tetris nu. Blir bra. Ciao.

Vaknade i morse av en röst som sa "det snöar". Det var väldigt mysigt.

Har haft en sådär kväll, det blev inte så mycket. My och folket skulle åka på Greyscale och lämna mig och Ez ensamma hemma, men de kom tillbaka efter bara en liten stund, det gick tydligen inte att komma in utan förköp. Så vi har precis ätit sen middag och håller på att gå och lägga oss. Bara jag och Maria vakna, tror jag.

Funderar återigen på det här med människor, och hur mycket vi kan betyda för varandra, medvetenheten om det. Hur vet jag vad jag betyder för någon? Eller hur vet jag hur mycket jag betyder för någon? Jag vet att jag själv inte alls är duktig på att visa sånt, eftersom jag sällan pratar om hur jag känner för andra. But then again, det är så jag är uppfostrad. Man pratar inte om känslor, för om man har tur kanske de försvinner. Men jo, jag har någon slags spärr när det gäller att visa folk hur jag känner för dem. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag menar, jag och mitt ex hade varit tillsammans i nio månader innan jag lyckades häva ur mig att jag älskade honom. Men det kanske är bra, att man är sparsam med känsloyttringar vilket gör de mer värdefulla när de väl kommer?
Hur vet jag vad jag betyder för andra människor? Jag kan bara gissa, och eftersom jag är realist med en dragning mot pessimist kanske jag underminerar min betydelse. Eller så kanske det bara är önsketänkande, och det är precis som jag föreställer mig.

Hm, Maria är fortfarande i badrummet. Jag måste tvätta bort mitt smink. Ah well, godnatt.