63
Tänkte skriva lite innan jag går och lägger mig i min varma mysiga säng.
Följande text handlar, för mig, om hur det blir varje vinter. För oss som inte riktigt kan stå emot allt det mörka och kalla. För oss som fastnar i det, och allt blir segare, klibbigare.
Väldigt vacker. Det enda som stör mig är att det inte är jag som skrivit den. Inte jag, utan Christina Herrström (taget ur "Tusen gånger starkare").
För jag kan inte skriva om jag inte mår dåligt. Så jävla hemskt. Jag kan inte fästa orden på papper, så som jag en gång kunde. Jag kan inte få en idé och omsätta den i ord, allt blir bara kladdigt kladdigt kladdigt och får egentligen ingen innebörd, ingen slagkraft.
Det fanns en gång i tiden då jag kunde sätta mig ner, på kvällen, efter skolan. Satte mig i min säng, med en kopp te, och skrev. Jag skrev tills det gjorde ont i fingrarna och när jag kände att det gjorde för ont gick jag och gjorde en till kopp te. Sen fortsatte jag skriva. Jag skrev i princip alla nätter, hela slutet av högstadiet igenom. Jag förstår inte vad för slags hyperaktivt koffeinmode jag gick på, men jag sov som mest tre timmar nästan varenda natt.
Och jag mådde så förbannat dåligt.
Och det var så underbart! För jag kunde skriva, jag hade något att skriva om. Jag kunde skriva om ångest och mörker och himlen som rasar ner och tusen ideal. Men vem fasiken vill läsa om mysiga promenader? Eller en ostkväll med bästa kompisen? Eller hur det går till när jag skriver en rolig uppsats?
I'll tell you; Ingen vill läsa om ett liv som går sin stilla gång, utan "extraordinärt eller överflöd" (Petter - Inga problem) ska det vara. Det är nog ungefär samma drift som får oss att vilja se på dokusåpor, att vilja frossa i andras olycka, att kunna vältra oss i den.
Måste vara en av de hemskaste sidorna i en människa.
Anyways, nu ska jag gå och lägga mig. - och inte skriva
Godnatt!
(Imorgon ska jag vara på Doom en stund. Mys. ÄlsklingsEz.)
Följande text handlar, för mig, om hur det blir varje vinter. För oss som inte riktigt kan stå emot allt det mörka och kalla. För oss som fastnar i det, och allt blir segare, klibbigare.
"Hur vi till slut hukar oss under tyngden av detta mörker. Hur vi trycks ner i kängorna, sugs in i våra vinterkläder tillsammans med våra drömmar, hur vi tappar talförmågan och lusten, och blir lika fuktluddiga som våra raggsockor, frusna som våra tår. Vi har generation efter generation bakom oss, som alla blivit likadana när mörkret kommer."
Väldigt vacker. Det enda som stör mig är att det inte är jag som skrivit den. Inte jag, utan Christina Herrström (taget ur "Tusen gånger starkare").
För jag kan inte skriva om jag inte mår dåligt. Så jävla hemskt. Jag kan inte fästa orden på papper, så som jag en gång kunde. Jag kan inte få en idé och omsätta den i ord, allt blir bara kladdigt kladdigt kladdigt och får egentligen ingen innebörd, ingen slagkraft.
Det fanns en gång i tiden då jag kunde sätta mig ner, på kvällen, efter skolan. Satte mig i min säng, med en kopp te, och skrev. Jag skrev tills det gjorde ont i fingrarna och när jag kände att det gjorde för ont gick jag och gjorde en till kopp te. Sen fortsatte jag skriva. Jag skrev i princip alla nätter, hela slutet av högstadiet igenom. Jag förstår inte vad för slags hyperaktivt koffeinmode jag gick på, men jag sov som mest tre timmar nästan varenda natt.
Och jag mådde så förbannat dåligt.
Och det var så underbart! För jag kunde skriva, jag hade något att skriva om. Jag kunde skriva om ångest och mörker och himlen som rasar ner och tusen ideal. Men vem fasiken vill läsa om mysiga promenader? Eller en ostkväll med bästa kompisen? Eller hur det går till när jag skriver en rolig uppsats?
I'll tell you; Ingen vill läsa om ett liv som går sin stilla gång, utan "extraordinärt eller överflöd" (Petter - Inga problem) ska det vara. Det är nog ungefär samma drift som får oss att vilja se på dokusåpor, att vilja frossa i andras olycka, att kunna vältra oss i den.
Måste vara en av de hemskaste sidorna i en människa.
Anyways, nu ska jag gå och lägga mig. - och inte skriva
Godnatt!
(Imorgon ska jag vara på Doom en stund. Mys. ÄlsklingsEz.)
Kommentarer
Trackback
