senzafine

TIll tidigare skrivelser; Jag blev avbruten av en Rabies som var alldeles ensam och kall, så jag tyckte att jag kunde umgås med henne istället för att sitta och hålla bittra monologer för mig själv.
Men åter till dessa emobarn som sitter och stör min biblioteksfrid; Kan det inte helt enkelt vara så att de för sånt oväsen på opassande platser för nöjet av att någon säger till dem? Bara bekräftelsen, någon ser mig, någon noterar och kritiserar det jag gör, wow, that's so awsome... Jag tycker inte om det. Vill man ha uppmärksamhet så kan man väl tamigfasiken skaffa det på ett kreativt sätt?
(Hitler fick också uppmärksamhet, han gjorde något kreativt. Inte något bra kreativt, vilket gör det till ett dåligt exempel, men det flög genom mitt huvud bara)
Men, du kan göra så mycket för att folk ska notera din existens. Så många bra saker (Istället för att skrika på ett bibliotek - jag är inte bitter). Hitta på något, förändra världen, skaffa en mening med ditt liv. Hur svårt kan det egentligen vara? Jag vet inte, jag kanske inte är det bästa exemplet, men jag försöker göra det bästa av mina egenskaper för att må bra. "Hon gör det hon ska för att överleva, och resten för att det är roligt", eller något liknande skrev Peter O'Donnell, jag minns inte riktigt vilken bok. Jo förresten, kan det ha varit "Den omöjliga jungfrun"? Jo, det tror jag.
Ska återkomma till det här med böcker lite senare.

Ikväll har jag varit och hört en kör sjunga i Backenkyrkan. Det var väldigt vackert, och absolut en av de här sakerna jag gör "för att det är roligt". Helt enkelt för att det fick mig att må bra. "Immortal Bach" var min favorit, och också öppningsnumret. Väldigt vackert. Vet inte vad jag kan säga förutom det.

Åter till litteratur; jag håller på att läsa om "Dorian Grays porträtt". Det är så underbart med såna böcker, jag kan läsa den om och om igen om upptäcka nya saker som jag har missat, och röras av frågeställningarna i boken. Ni vet hur man ibland kan läsa en bok och fastna vid en mening?
(Till exempel ur "...och bli ett vackert lik" av Maria Hede, där har jag för mig att hon skriver "Man ska inte leka med elden. Då kan man bli bränd. Då blir man ett offer. Det ska man inte bli")
Ja, det är ett sådant citat ur en bok som jag kan fastna för, och hålla kvar i flera år. Hela "Dorian Grays porträtt" är ett sånt citat. Jag vill behålla hela boken i minne, eftersom allt är så ofantligt vackert. Oscar Wilde är en klart underskattad författare, som borde introduceras för barn och ungdomar som en klassisk författare vars verk man borde känna till och i alla fall kunna grunderna i.


Citat som det ovan var det som fick mig att börja reflektera om huruvida jag kan välja människor i min omgivning, och vad som gör en människa värd min uppmärksamhet och omtanke. Jag har fortfarande inte en bestämd uppfattning, men jag funderar, och det känns väldigt bra att ha möjligheten att komma till en insikt.
I en annan del av boken diskuterar Dorian och lord Henry gott och dåligt inflytande. Lord Henry menar på att det inte finns något bra inflytande, allt inflytande är dåligt inflytande. Han måste därefter förklara sig för Dorian.


Detta citat får ihop det mesta jag tycker om idolisering. Att ha en idol är att bit för bit gå ifrån sig själv.
Jag lägger nu märke till hur det i boken sällan nämns kvinnor, och att man alltid pratar om "han" i exempel. Det kan jag tycka är väldigt skönt, då kvinnor har en tendens att röra till det i böcker, och jag vill inte för allt i världen att boken ska bli vimsig. Den är så ren, enkel och vacker att det bara skulle förstöra den. Å andra sidan så är det mesta i boken elitistiska tankegångar som ofta bottnar i satir och tragikomik. Men det är också en del i varför den är så genialisk; ironin.

Nu har jag förmodligen varit alldeles för ouppmärksam på vad Oscar som inte är Oscar Wilde gör, så jag gör nog bäst i att sluta skriva.
Ciao.

Så blev man precis påsprungen av Regi på stadsbiblioteket. Han verkar vara alldeles för stressad. Det är synd. Det är stressen som tar död på folk idag, and that's bad.
Sitter alltså här och väntar på att äta middag med Oscar och sedan åka på konsert, det blir säkert jättebra. Börjar bli mörkt ute, och det känns himla bra. Det är egentligen det enda jag kan acceptera med vintern; att det är mörkt. Tycker inte om kallt, tycker inte om blött och snöigt och helvete. Men det är som mysigt att märka hur det blir märkt redan runt fyra på dagen. Men jag antar att jag kommer att omrevidera den åsikter inom en snar framtid, då min stora vinterdepressesion drar igång. Wihi.

Anyways, sitter alltså på stadsbiblioteket och gör pretty much nothing. Så jag tänkte att jag skulle skriva lite (Bara 21 timmar sen sist, det kallar jag disciplinerad. Det här med att skriva varje dag går lite upp och ner men nu har jag en "stabil period" som min far sade). Så jag skriver. Lite. När jag kommer på vad i helvete jag ska skriva om.

Jo, en sak; Varför vara på ett bibliotek om inte för att utnyttja dess tillgångar? Jag är så fruktansvärt less på de stackars, ynkliga emobarnen som sitter och beklagar sig och skvallrar, har de inga hem? Är det så häftigt att sitta på ett bibliotek och göra gud-vet-vad? Möjligen ur den synpunkten....

Jag fortsätter sen, hittade Rabies.

Nu är jag hemma hos mamma, och jag vill verkligen inte vara här. Nackdelen med mig och olika ställen är att jag så fort lessnar på dem. Jag har varit här i kanske... tre timmar nu. Och jag är less. Jag vill inte, det finns ingenting intressant att göra, inga intressanta människor, jag vinner ingenting på att vara här. Det är synd att jag lessnar så fort.
Jag undrar varför en del människor har den där rotlösheten i sig, varför de inte kan leva på en plats och vara nöjda?
Bottnar det i någon form av medfödd rastlöshet, eller helt enkelt högre krav på tillvaron? Och finns det någonstans en sån människa kan känna sig trygg och nöjd för en längre stund? Det är värt att tänka på, jag har nämligen ingen aning. Jag är en "rotlösing", och jag hoppas på att hitta något som jag kan vara nöjd med. Hm, för höga standards kan tydligen vara ett problem ibland.

Klockan är inte åtta ännu, men jag funderar på att gå och lägga mig för att få det överstökat. Kanske äta lite pannkaka och duscha innan, det låter som en bra plan. What to do tomorrow? God only knows.

Jag har ett speciellt sätt att handskas med saker och ting. En vän till mig sa en gång "Om man intalar sig själv något tillräckligt många gånger kommer man till slut att tro det". Och det är faktiskt precis det jag gör. För att skjuta bort jobbiga saker eller tvinga mig till en annan inställning pressar jag in ord i huvudet. Skriver dem om och om igen på papper, för att verkligen mala in dem, så att jag kan dem utantill och jag tror på dem. Jag vet inte om det tragiska är att jag gör det eller att det fungerar.

"Man ska inte leka med elden. Då kan man bli bränd. Då blir man ett offer. Det ska man inte bli."
"Inte värd något."
"En leksak, till för att behaga."

Anyways, Ez och Jimmy sitter och tittar på gamla X-men serien, jag har legat och läst en stund, men insåg att jag inte alls är trött och borde sköta mina bloggplikter. Jag blir som bättre och bättre på att komma ihåg det. Ingen My hemma än.

Ciao.

Lajv igår; Helt okej, även om jag inte har bestämt mig för hur jag ska utvärdera det. Jag har som ingenting att säga. Bra eller dåligt? Jag vet inte, varken eller. Det var ingen wow-händelse, men jag har inte heller något att kritisera. Det gör det väldigt svårt att utvärdera. Och visst, jag skulle kunna försöka göra det ur en arrangörssynvinkel, men då kommer jag genast att tänka på en diskussion som Patrik och Emmie hade i bilen på väg hem från något lajv:
- Som arrangör är det svårt att få kritik från andra arrangörer. Det bottnar i att som deltagare som dessutom har arrangerat kan ha mer förståelse för de svårigheter som kan uppkomma. Man vill helst inte ha kritik från arrangerande deltagare, eftersom de håller igen, då de själva vet hur det är. Då är det bättre att få kritik av en väldigt erfaren lajvare som inte har arrangerat.
Fascinerande att jag fortfarande minns sånt, jag tror jag var tretton år eller något sådant när vi pratade om det. Eller, vi och vi, jag pratade nog inte särskilt mycket, eftersom jag inte var så insatt.

Anyways, My kommer hem idag! Tror jag. Hon sa det i fredags i alla fall. Hon har dessutom namnsdag idag. Yup, enligt lajvnorr.se har My och Amanda namnsdag idag. Vilket innebär att syster Manna också har namnsdag idag. Har smsat dem båda. Ja, men My i alla fall, borde komma hem från Boden idag. Hoppas hon haft det bra, so she'll be a bit more happy.

Jag har lov. Jag är glad.

Jag tycker om te. Och värme. Och allmänt mysiga stunder, då jag slipper tänka på jobbigheter, förpliktelser, måsten och sådana saker. Och det har jag. Jag är nöjd som ett litet murmeldjur. I'm not at all out of happy moments. Det gäller bara att inte leta efter dem, utan bara uppmärksamma dem när de inträffar, och vara tacksam för det. Aj, vad jag låter filosofisk och positiv. Tro inte på det, jag är en mycket bitter liten kvinna.
Fast inte just nu. Vem skulle kunna vara det? Ikväll, Oscar. Imorgon; ÄlsklingsEz, Lördag; Lajv och massa mysiga människor. Jag tror jag klarar mig. Det skulle kunna vara skolan som strular till det. Men vad fan, nästa vecka är det lov. Och jag vet inte om det här är något jag bara försöker intala mig själv eller om det kommer att hända, men efter lovet ska jag anstränga mig mer. Då kommer jag att vara utvilad. Det är lite roligt, jag kan inte riktigt vara närvarande i skolan när jag mår bra. Det krävs en smula apati för att jag ska klara av den monotonin, och framförallt den ironi som krävs för att jag ska klara av min klass.
Men jag klagar inte. För nu mår jag bra igen.

Och Metallica 27 juli i Köpenhamn. Me like. Jag tycker om min pappa, han ordnar såna saker åt mig. He's special. Och apropå apostrofer så måste jag fortfarande träna på dom där förbannade genitiven.

Ska få en tröja. Med älskade guddottern Lynn tryckt på. Det gör mig också glad. Jag har absolut inget att klaga på i livet längre. Möjligen då att My åker till Boden imorgon, men jag hoppas det gör henne glad. Och att hon kommer hem typ på söndag. Men å andra sidan så behöver hon ju inte komma hem så tidigt, eftersom det är lov nästa vecka! Helt underbart.

Pianomusik, väldigt gott te med mycket honung, godis och värme värme värme. Insert lycklig suck.
Ciao

"Du är som en bil, och du har massor med skruvar lösa. En snygg svart Cadillac som är värd skitmycket pengar, sån är du... Men på en vanlig bil, om bara en skruv är lös, så fungerar den ganska bra ändå. Men på dig... Jag lovar, hela motorn är paj, det går aldrig att fixa."  - Quote Erik

Men jag är så lycklig för få att lyda.

I'm all out of happy moments to write about. Eller kanske inte. Kanske har jag bara blivit sämre på att hitta dem. Eller så kanske jag inte letar efter dem längre. Jag vet inte. En smula sorgligt när man tänker på det, så det ska jag inte göra.

Ynk. This doesn't feel good.

Sitter på samhällskunskapen, och jag måste erkänna att jag aldrig brytt mig så här lite om politik. Sometimes, yes, men inte idag, nej. Är trött och less, vill ligga och titta på Pochahontas med Lynn och må bra med en filt och fikat som blev över igår. Igår fyllde mamma My 22, så vi hade kalas och efter ett tag sjönk alla långsamt ner i sockerchockskoma. What a funny word; Sockerchockskoma. Men det var trevligt. Det var mycket människor, det var länge sedan man träffade Z, så det var också roligt. Just wish I could talk more to Ez. Får se om vi har lunch ungefär samtidigt, det vore trevligt.

För övrigt ska jag försöka få sova på Mount Doom inatt, bara saker och ting ger med sig. Ynk.

Ciao.

Now we head of for the funeral. Morfar är död. Jag tror mamma försöker förneka det nu i sista stund, med att inte ta på sig sina begravningskläder förrän i sista stund. Som om det egentligen inte var en begravning som man borde komma i tid till. Borde påpeka det för henne kanske. Men jag antar att hon bara kommer att bita ifrån i sådana fall. Min svenskauppgift är färdigskriven; "Tankar medan jag inte var på idrotten". Jag är lite speciell.

Så, begravning 14.15, minnesstunden borde vara klar runt 18. Sen Doom

Har mer och mer börjat lägga märke till de här bra, lyckliga stunderna i livet. Som nu.
Jag och My har lagat mat i en och en halv timme. Sjungit, diskat lite, pratat om random things in life. Och sen kom Jojjon, Regi och Emil hit för att äta middag med oss. Älgfärsbiff med ost, klyftpotatis, pommes frites, rotfrukter, broccoli och pepparsås med kantareller. "Och när orden inte längre räcker till, då finns du".
Loke spelas, det är mysigt och varmt, vi har tända ljus och just nu älskar jag mitt liv så fruktansvärt mycket.

Nåt så förbannat. Jag älskar mig själv. Jag älskar mysiga stunder, Loke, att laga mat, varma filtar och allt som gör mig glad. Börjar bli vek kanske. Hm. Jag klarar mig nog. I love me.

Utvecklingssamtalet gick bra. Med tanke på omständigheterna. Har 30% procents frånvaro, och den gamla haggan hotade med indraget studiemedel. Men jag tror min handledare förstod det sötsliskiga tonfallet där jag höll monolog för tanten. Kontentan blev i alla fall att jag får behålla mitt studiemedel, men jag måste visa på en ordentlig uppryckning. Helvete. Jag är bara så skolless. Efter sju veckor. Det känns inte bra.

Doom ikväll, det blir säkert bra.

Funderar på det här med fri vilja. Jag har en stor möjlighet att styra över mitt liv, och det lyckas jag rätt bra med. Jag valde att kliva upp i morse, vilket gör att jag klarar en hel skoldag. Jag valde att sova på Mount Doom ikväll, vilket gör att jag kommer att må bättre ikväll än vad jag gjorde igår. Jag styr mitt liv, både på gott och ont, men "du kommer aldrig kunna hålla mig tillbaks".

Ah well, borde fokusera på samhällskunskapen, men jag tycker verkligem inte om läraren. Jag har pluggat mediakritiskt tänkade i tre år, men det uppksattas inte på lektionerna. Ja fy fan vad jag är besvärlig.

Igår hade jag vad som kändes som det lyckligaste ögonblicket i hela mitt liv. Och jag tror ärligt talat inte att det berodde på godiset och marshmallowsarna. Skulle få skjuts hem från Jossan till Doom (Och jo, det är säkert 50 meter, men det var kallt). Så Emil plockade upp mig och Ez, men istället för att köra till Doom åkte vi över broarna med fönstrena nervevade och Natascha Bedingfield på hög volym. Och man sitter där och sjunger, och kan knappt se något för att allt hår flyger runt och du får vinden rakt i ditt ansikte. "Jag har aldrig varit så lycklig som nu. Mitt liv är det bästa som någonsin hänt."
That was special.

Nu är Martins föräldrar här, vilket innebär att jag inte kan fråga ut My om gårdagen, which sucks. Men det blir nog bra. Jag vet inte, det var mest att jag hade tänkt skriva ner the happy moment, så att jag inte skulle glöma det. Och jo, jag minns att jag tänkte
"Åh så många jag skulle vilja såg mig nu. Fri och lycklig"