senzafine

Igår hade jag vad som kändes som det lyckligaste ögonblicket i hela mitt liv. Och jag tror ärligt talat inte att det berodde på godiset och marshmallowsarna. Skulle få skjuts hem från Jossan till Doom (Och jo, det är säkert 50 meter, men det var kallt). Så Emil plockade upp mig och Ez, men istället för att köra till Doom åkte vi över broarna med fönstrena nervevade och Natascha Bedingfield på hög volym. Och man sitter där och sjunger, och kan knappt se något för att allt hår flyger runt och du får vinden rakt i ditt ansikte. "Jag har aldrig varit så lycklig som nu. Mitt liv är det bästa som någonsin hänt."
That was special.

Nu är Martins föräldrar här, vilket innebär att jag inte kan fråga ut My om gårdagen, which sucks. Men det blir nog bra. Jag vet inte, det var mest att jag hade tänkt skriva ner the happy moment, så att jag inte skulle glöma det. Och jo, jag minns att jag tänkte
"Åh så många jag skulle vilja såg mig nu. Fri och lycklig"