61
Min äldsta och bästa vän har lärt mig många saker. Till exempel att man aldrig ska lämna ut för mycket av sig själv.
Att du lämnar ut dig själv betyder egentligen att du blir av med en del av dig själv. Och då är du inte hel som människa. Vilket gör dig dysfunktionell, och inte längre värd att leva, enligt mitt synsätt.
(Och här skulle jag kunna gå in på hur jag tycker om mänskligheten. Vissa människor är helt enkelt inte värda att leva. Bidra till ditt samhälle eller go kill yourself. Det är mig likgiltigt om en intetsägande människa slutar existera. En utopi skulle bara bestå av vackra, intelligenta och intressanta människor. Skönhet är viktigt.)
Men i alla fall. Så rent teoretiskt sätt, blir du mindre av dig själv varenda gång du ger något av dig själv. Och varenda gång du ger något av dig själv tar du risken att bli skadad. Vad är det roliga med att utsätta sig för de riskerna?
Jag påminns jämt och ständigt om varför "stenhård och iskall" (A1's favorituttryck) är den ultimata livsstilen. Du har så mycket att förlora på att ge av dig själv. Här skulle en optimist säga "men man har ju så mycket att vinna också".
Ja, visst, naturligtvis. Om du uppför dig korrekt. perfekt och aldrig kan bli sårad, då har du allt att vinna. Men du måste vara helt jävla känslolös för att vinna något (a goal to achieve?).
Men om man är precis som resten av oss, kan bli skadade, funderar alldeles för mycket och har en så stark vilja av att vilja dela med oss, ja, då är det kört. Finns inget att göra. Helvete. Måste börja tänka mer på det. Har blivit påmind för många gånger för att det ska vara intressant. Blir bara skadad.
Vill bara leva ett perfekt, dekadent lyxliv och slippa bry mig om människor. Så mycket enklare. Man klarar sig inte utan kärlek; jag älskar mig själv. Undrar om det är allt jag behöver. Jag antar att det inte är det, vilket är väldigt synd.
Helvete.
A1: Du får gärna älska folk. Och säga det till dem. Men förvänta dig aldrig något. Och om du kan; älska inte. Jag vet att det kan vara svårt, men det är värt det, för då kan du aldrig bli sårad. Lita aldrig på folk, tro inte på vad de säger. Alla är onda i grunden.
Och jag tror absolut att han har rätt (I och för sig kan det bero på att det mesta han säger om sådana saker tolkar jag automatiskt som rätt, men här tror jag att jag skulle ha lyssnat på -inte alla- många. Han har rätt. Man ska inte leka med elden. Då kan man bli bränd. Då blir man ett offer. Det ska man inte bli.Att du lämnar ut dig själv betyder egentligen att du blir av med en del av dig själv. Och då är du inte hel som människa. Vilket gör dig dysfunktionell, och inte längre värd att leva, enligt mitt synsätt.
(Och här skulle jag kunna gå in på hur jag tycker om mänskligheten. Vissa människor är helt enkelt inte värda att leva. Bidra till ditt samhälle eller go kill yourself. Det är mig likgiltigt om en intetsägande människa slutar existera. En utopi skulle bara bestå av vackra, intelligenta och intressanta människor. Skönhet är viktigt.)
Men i alla fall. Så rent teoretiskt sätt, blir du mindre av dig själv varenda gång du ger något av dig själv. Och varenda gång du ger något av dig själv tar du risken att bli skadad. Vad är det roliga med att utsätta sig för de riskerna?
Jag påminns jämt och ständigt om varför "stenhård och iskall" (A1's favorituttryck) är den ultimata livsstilen. Du har så mycket att förlora på att ge av dig själv. Här skulle en optimist säga "men man har ju så mycket att vinna också".
Ja, visst, naturligtvis. Om du uppför dig korrekt. perfekt och aldrig kan bli sårad, då har du allt att vinna. Men du måste vara helt jävla känslolös för att vinna något (a goal to achieve?).
Men om man är precis som resten av oss, kan bli skadade, funderar alldeles för mycket och har en så stark vilja av att vilja dela med oss, ja, då är det kört. Finns inget att göra. Helvete. Måste börja tänka mer på det. Har blivit påmind för många gånger för att det ska vara intressant. Blir bara skadad.
Vill bara leva ett perfekt, dekadent lyxliv och slippa bry mig om människor. Så mycket enklare. Man klarar sig inte utan kärlek; jag älskar mig själv. Undrar om det är allt jag behöver. Jag antar att det inte är det, vilket är väldigt synd.
Helvete.
Kommentarer
Trackback
