senzafine

Jag har rätt att vara emo ikväll. Så är det bara.

Saknar Andreas mer och mer. I need guidance. Behöver den andra av mina två bästa vänner, för att slippa verka vara på ett sätt som känns konstlat för mig. Jag vill ha pengar. För då skulle jag ha råd att åka till Skellefteå, och få "slappna av" över en helg eller så. Skulle vara så underbart skönt. Men då är det ju det lilla problemet med de ynka 250 kronorna på mitt konto. Det är lite roligt, hur jag helt slutar tänka på honom i flera månader, kanske ringer nån gång då och då, pratar i några minuter. Och sen får jag mina ryck och bara saknar. Det är inte så illa, men jag vet inte. Kan bli det. Jobbigt det där med saknad.
Jag menar, man kan alltid sakna någon. Men hur vet man när det leder till självdestruktivitet? Finns det bra och dåliga sätt att sakna någon på? Det bra, då man hamnar i en situation då personen borde vara där, och längtar tills det kan vara så. Och det dåliga, då saknaden leder till sorg. Eller är det helt enkelt en gråskala? Jo, så borde det nog vara. Jag tycker inte om gråskalor. De är väldigt förvirrande. Jag vill ha svart eller vitt. Allt mellan det gör att jag inte förstår. Ord som ungefär, lite grann, nästan osv stör mig  något fruktansvärt. Allt eller inget.

Anyways, vi har folk här och bakar smulpaj. Väldigt mysigt. Och Ez har flyttat in med oss. Också väldigt mysigt. Som jag älskar den flickan.