senzafine

Ni vet hur man bara vill isolera sig från händelser i sitt liv? Och man vill bara gömma sig under täcket och hoppas på att det försvinner? Ja, jag har en sån situation, och nu ska jag analysera mig själv enligt Freud, Erikson och Cullberg, eftersom jag skrivit psykologi hela dagen. Eller något i den stilen i alla fall.

Jag känner att jag har hamnat i en situation som jag verkligen vill eller kan hantera. Framför allt kan inte, då jag är väldigt dålig på att lösa problem. Detta borde kunna ledas tillbaka till att jag i min barndom slapp ta ansvar för saker, men så är det tyvärr inte. Därmed måste det vara karaktärsfel Ett hos mig, att jag är konflikträdd. Jag fötränger (försvarsmekanism) hellre problemen än tar itu med dem, och hoppas att de försvinner. Vilket de i och för sig sällan gör. Men jag hoppas ändå.
Jag kan inte hantera situationen eftersom jag 1) Inte vet hur jag ska göra. 2) Inte skulle klara av att stå upp för mig själv just nu. Många saker kan man säga om mig, men satan i mig vad jag är lojal mot mina vänner. Om något händer sätter jag de andra i främsta rummet, vad jag än framhärdar eller försöker intala mig själv. Lite som under Skyfall:

"En demon älskar väldigt sällan. Men när hon väl gör det skänker hon sin kärlek för evigt, och kärleken är en låga som alltid brinner. En demons kärlek är passionerad och flammande, en flamma som aldrig dör ut."

Ungefär så känns det. Jag väljer ut de vänner som jag kan lägga min kärlek så fullständigt på. Jag har ett antal personer, som jag alltid, alltid skulle sätta före mig själv. Till och med sådana jag aldrig umgås med längre, har fortfarande förtjänat min kärlek en gång i tiden, vilket gör att jag alltid kommer att ställa upp.

Osjälvisk. Satan.